Log in

No account? Create an account


Recent Entries

Journal Info




August 24th, 2014

PEI recap 2014

After my previous PEI trips I wrote a recap after going through my pictures. This time I didn't and now it is more than a month later. And I did go though my Halifax photos this weekend.

I still miss PEI. I feel I miss it more than  previous times. I just read through my previous recaps. 2010 was euphoria, 2012 was "not as good as"... Of course it all reflects my state of mind at the time. Now it's kind of hard to imagine what as so depressing about 2012, except change. Surely 2012 wasn't worse than 2014. Now, in retrospect it feels like every PEI trip is different and they just get better. In a way, 2014 was the best conference, because the better you know the people, the more fun it is. But 2010 and 2012 were great too. So many great memories from them all.

What was special about this trip? The people. The conference people, Denise, Eleanor... And the fact that I was able to relax more than before, not make too many plans. Spending the entire "road trip week" based in Cavendish. Hence, it wasn't that much a road trip this time. Running the Homestead Trail on Cavendish Beach. Oh, and the heat and the wind. Never before was it that hot and never before was it that windy. Lunch behind French River Lighthouse trying to keep the wind from blowing everything away.

Next time I want to do even more of the relaxing. I was quite successful doing it this time, but I do want to manage to go running more than once. Next time it will definitely happen. After all, now I'm worried about that there isn't anything new for me to see on PEI anymore, because I've seen it all, all the lighthouses, most museums... But the point isn't to see new things, the point is to see PEI, and I can never see too much of PEI, even if I would be seeing the same things over and over again.

There will be many next times yet, and the next time might very well be in 2 years for LM Montgomery and Gender. And interesting topic, and again, I have some ideas. It is probably possible to do a translation paper on most topics, but it seems that most papers deal partly with the same things, because all Finnish and Swedish Montgomery translations are similar because all the books have similar content, style themes. And how will I ever be able to write a paper that is better than this year's paper? There can't possibly be a more interesting for a translation paper. Compared to how interested people were in my paper this year, I feel like people were not interested at all in 2012. This year I wouldn't change anything about the paper or the presentation.

Montgomery and Gender, we'll see. Now it seems more likely than not that I will be there. How could I not? I love PEI, I miss PEI. And there are so many things yet to see in Canada. The North Cumberland Ferry, lighthouses in NS, Muscoca and the LMM museum there, Rainbow Valley in Leaskdale, RTA sites, Prince Albert... And Boston Lighthouse and Concord in Massachusetts. PEI and Canada are on the other side of the world, but a trip is always possible, it only requires saving up.

Now I've been reading the 2nd complete journal and it makes me want to see PEI in the winter... Maybe someday...

Also, now I'm inspired to do more research, share stuff online, maybe apply to the PhD program.

But PEI 2016 is 2 years away and now it's back to reality until then. Fortunately I have Maud's books, which I might have time to reread this year.

July 8th, 2014

Flight from Halifax to Reykjavik, 8 July 2014, 10.35 pm

Now I have left dear Canada after some great days in Halifax. Leaving is always sad, but the thought that I will probably be back some day makes it easier. No doubt I will return to PEI many times yet, and now I know Halifax certainly is a good pit-stop on the way.

My stay in Halifax may not have started so well, with the storm, power-outages in the city, having trouble reading the map, no internet connection in my room… All of Saturday was “wasted” because of this. But eventually I accepted that I wasn’t gonna have internet in my room, only in the hallway and only on my phone, found a pizza place that wasn’t affected by the power-outage and had a nice but windy walk in the Camp Hill cemetery, not that far from Shirreff Hall at Dalhousie where I stayed. I chose to stay at Dal because it was Maud’s university, but she never boarded there and Shirreff Hall and most of the other buildings didn’t exist in her time. Shirreff Hall is located in a very nice area, on campus surrounded by residential streets. This means that it’s quite far from downtown (30 min walk) and there are no shops or restaurants nearby. So not the most convenient location, but the waterfront of the other side of the Halifax islet is right down the street. The accommodations are very similar to Bernadine Hall at UPEI, so at first the rooms may feel a bit depressing, especially after a cozy B&B like Eleanor’s Parkview.

The next day I rented a car and went to Peggy’s Cove, so I was in Halifax two days without really seeing the city or visiting the tourist office. But Sunday turned out to be the perfect day to visit Peggy’s Cove and Discount Car once again offered excellent service apart from the fact that my calls where directed to the call center which was closed even thou the location wasn’t. But in the end everything worked out fine and I got to drive and brand new Subaru and found driving in Halifax very easy. In fact, I managed to follow the gps instructions almost perfectly. Peggy’s Cove, a small fishing village with a lighthouse on the rocks and a breathtaking view is only about 45 km from Halifax. Well worth a visit and very convenient. I had wanted to visit Peggy’s Cove ever since I got a beautiful postcard of that lighthouse, so that was one more thing crossed out on my bucket list. Maybe a bit of a shame that there were hordes of tourists, but then again it is quite selfish to want to keep all the beautiful places to yourself.


This goes for Cavendish as well. I’m quite torn about it. I generally don’t like the touristy stuff in Cavendish, but what would Cavendish be without it? Just an other small village with few jobs. Maud, or my image of her, might not have liked the way tourists have evaded Cavendish. I have a feeling she would not have wanted to share her dear beautiful Cavendish. But if Cavendish wasn’t a tourist attraction, would we who love it because of Maud have had the opportunity to experience it as we can now? Plus all the shops and restaurants and accommodations make staying in Cavendish convenient. It’s nice to be able to drive (I would rather walk of course) to Subway and then eat lunch on the beach. I don’t actually mind the Boardwalk and the other stuff that is further up the road, away from Maud’s Cavendish. The only thing I really wish wasn’t there is Petro Canada opposite the graveyard and possibly the dairy bar and parking-lot opposite the church. Of course I wish there were fewer people, but then why shouldn’t as many people as possible get to enjoy the beautiful sight, regardless of if it’s Cavendish or Peggy’s Cove?

Besides, I did drive up to two other lighthouses in the Peggy’s Cove area, Indian Harbour and Terrance Bay, and they were more quiet locations, even thou some tourists came to both. To access the Terrance Bay lighthouse, you actually had to walk through private property, and this man came out yelling at everybody. Weirdly enough he was friendly thou. Too bad all of my pictures of these lighthouses became blurry for some reason.

On my drive back I visited Fairview Lawn Cemetery, the Titanic cemetery. This is an other location I have wanted to visit for a long time. It was very different from what I had imagined. The cemetery is actually located in the city, while I had imagined it to be at a windy hill near the sea. But there were those 121 graves of identified and unidentified victims, such as the unknown child, now identified as 2 year old Sidney Leslie Goodwin.

Now the circle is closed with my visit at the Titanic exhibit at the Maritime Museum the next day. My Titanic fascination obviously started with the Leonardo di Caprio movie, my first adult movie, but has since expanded to include other stories in other movies and books, both fictional and true accounts. My visits to Titanic related sites started in Cobh in 2006. The Halifax part of the story is obviously the saddest part.

An other sad story is the Halifax Explosion, which was an other very interesting exhibit at the Maritime Museum. The explosion happened on 6 December 1917, so while Finland celebrated its independence, Canada suffered this huge tragedy. Thousands of dead, 25,000 injured, part of the city completely destroyed. So unnecessary. Why was that ship filled with explosives there in a big city harbor? Just an other tragic consequence of war. To me it makes no difference with of the two colliding ships was at fault…

I spent 4 hours at the museum exploring these two tragedies and other Then I managed to find the used bookstore called The Dustjacket, where I found some treasures: Against the Odds and Among the Shadows. I finished the day with walking around the downtown area, locating some of the LMM sites even thou I knew Carol would show them the next day. The Old Burial Ground, St John’s Cemetery in AoI was interesting and well kept, but not quite like I had imagined it, since it is located at a heavily traficked cross-roads.

Today, Tuesday, was probably the best day, because it was the day Carol Dobson gave me the personal Maud tour of Halifax combined with some history of Halifax and some Titanic related sites. We walked from Shirreff Hall to what was Dalhousie in Maud’s time and is now the Dalhousie School of Nursing. We also saw Fort Massey Church where she taught Chinese children, the gravestone of midshipman from the Shannon, now located in St Paul’s Church, the City Hall where the library was in Maud's time, and many other sites. I’ll have to check my pictures to remember everything. The best site is Maud’s boardinghouse on former 23 Church St, an old green house which is still intact. Apparently the house in now used as student housing, which is nice. Lucky people who get to live in such a beautiful house and great that this site has been preserved. I feel it was a sign that one of the times I walked past the green house on Church Street I saw a cat in the window. The other buildings where Maud boarded, Dalhousie Ladies Collage (when she studied at Dal) and 25 Morris St (at the end of her year at the Echo), no longer exist. But I saw all the locations, and Maud was never far from the shore when she was in Halifax, either. Maud writes in the journals that she didn’t like Halifax even thou she liked the Echo office and her work. She was not a city person, but maybe she would have learned to like it the way she liked Toronto later in life, if she had stayed. I do wonder what Maud’s life would have been like if she had stayed in Halifax and had a career as a newspaper woman instead of as a minister’s wife. Would she have been able to combine that with a writing career, could her stories have been born in a city?

[More pictures to follow on Facebook]

My tour with Carol ended with lunch at The Old Triangle, where the office of the Echo where Maud worked used to be located. Then I took the bus to Point Pleasant Park, where I managed to locate the gazebo where Anne would have met Roy. Nice way to end my stay in Halifax, in this beautiful natural park at the waterfront. I walked back to Shirreff Hall via Young Avenue, which would have been Spofford St according to Carol. Many beautiful houses, but I couldn’t really choose which I would imagine to be Patty’s Place. Apparently there are two theories.

Now this became a straight forward account of what I did in Halifax, but at midnight in the dark plane it’s hard to find any inspiration or have any unique thoughts. I just need to write once more that I really love Canada. The country, the people, the landscape. Familiar but different. A trip to Canada is always a good choice for me. Always worth spending money on and saving up for. Canada has always had a special place in my heart ever since that childhood year I spent there, and Maud and my later visits just strengthen this connection. Now back to reality…

Later: I always find it depressing to hear Finnish spoken at the gate and to see Helsinki Vantaa on the screen. I hate to leave home and I hate to come back. I would be spared both by not leaving at all, but all travelling is so worth it!

July 5th, 2014

Goodbye PEI

Bus between Amhurst and Halifax, July 5th, 2014, 10.30 am

Last week I arrived on PEI in rain and today I left the island in rain. In fact, the bus just made it off the island before the bridge closed because of the storm. I believe the wind was 90 km/h, and wow the wind was strong here in Amhurst, almost like it could have blown me away. And this was not even on the cost.

Pretty much my entire stay on PEI was sunny. It only rained some those first days of the conference, but that didn’t really matter since we were inside anyway. These last five days I’ve been driving around it’s been pure sunshine, not a drop of rain, just a clear blue sky. The first drops of rain came last night when I was walking back to my hostel from Anne & Gilbert, and then some more just when I had gotten on the bus to Amhurst.

My last day on PEI was beautiful and pretty relaxed. I didn’t leave Cavendish until noon. Wrote some postcards and took a walk on the beach in the morning. The wind had calmed down. I love that beach and I think Maud may have been down there sometime, who knows. Albert McNeill who owned the farm in Maud’s time was after all a distant cousin of hers. Albert McNeill is mentioned at least in the second complete journal (the one I have with me) in an entry where Maud describes the Cavendish families. Maud calls the family “hardworking creatures” and Albert and his brother Robert “quiet steady plodders”. Eleanor also mentioned that the next farm belonged to Alec McNeil, who is also mentioned in the journal. Alec’s place would have been east of what is now called Parkview Farm. Maud’s Secret Field was located in the woods behind the Parkview Farm cottages. I did not have time to go there and apparently it is now overgrown with trees. It might not be possible to walk there, just like Maud’s walk to the shore couldn’t be replicated, because the fields and land belong to someone. Or they rent it back from the national park, as Eleanor explained. I would also really like to know where the shore path (or whatever she called it, can’t find the passage even thou I read it just an hour ago) which Maud mentions in her journal.

Next time I come I really will read the journals and the books before coming. I intended to do it this time, but there just was no time with having to finish my paper and everything. I did read some while in Cavendish, but that was just a few pages of the journal and some chapters in an other book (Marisa de los Santos, Belong to me, which I bought on sale for this trip). I envisioned myself reading on the beach, and I did do that about three times, but a lot of the time it was too windy to read on the beach. And there was just so much to see and enjoy, so I didn’t really do much reading at night either.

After leaving Cavendish, I headed west. I was pretty glad to leave Cavendish that day, because there was actually a lot of traffic and people everywhere because of the Cavendish Beach Music Festival. My goal was to see whatever there was time to see, so I chose to head to Cap-Egmont lighthouse first. Easy to find, and what a pretty location out on a cliff. And a pretty lighthouse of the same type as Cape Bear. Now I believe I’ve seen at the lighthouses on PEI, which is quite sad since it is so fun to hunt then down and be struck by those beautiful locations.


That area, the southern part of the North Cape Costal Drive, seems to be a French area, as the names indicate, too. The drive right on the shore was very pretty. I saw the big beautiful Mont Carmel French catholic church right on the shore and just had to stop. Then I headed to back to Miscouch (how many times did I not drive through Miscouche and Kensington during this trip) to the Acadian Museum. I wanted to visit that museum, because one of the Japanese speakers mentioned that in her presentation, and because Montgomery writes so unrespectfully of the French that I wanted to make up for that. The French came to PEI before the British and PEI was called Isle de Saint Jean (John) back then. Some of the first French communities were Rustico and Malpeque. Later on Tignish and Miscouche. 25% of the PEI population is of Acadian heritage, but many of them don’t speak French anymore.

After Miscouche there was still a few hours before I needed to be in Charlottetown, so I decided to do Belomont as well. Belmont, the third town where Maud taught school for a while and which she did not write very affectionately about. In Bideford and Lower Bedeque there are museums but in Belmont there is nothing related to Montgomery. I had not done any research so I don’t know where Maud would have stayed in Belmont, but there wasn’t that many options. I did find the Baptist church, which I believe she attended. If I remember correctly, she complained about the nearest Presbyterian church being too far away. Because Maud was not very fond of Belmont, I thought it wouldn’t be that nice, but it was beautiful place. The very small village is right on the shore with an amazing view. Now I know Maud was never far from the sea when she lived on PEI. At least today Belmont basically consists of the Baptist church and some farms and houses along the road 123. It is well worth a visit, especially since further up the road you find the Belmont Provincial Park.


Back to Charlottetown, Backpackers Inn (cute, friendly little hostel) and Anne & Gilbert. Anne & Gilbert now plays at The Quild, a small theater on Queen St, Charlottetown, so it was a different experience to the Harbourfront Theatre in Summerside four years ago. It was worth seeing the musical a second time, this time with the actors right in front of me since I was in the first row (cheaper seats). A&G is a fun adaption. Some changes are Paul being whipped instead of Anthony Pye and Josie being Gilbert’s date instead of Christine. And all the focus in on the romance. Diana seems a little too interested in “blowing the candle out” for my taste. Nice props and songs, just like in the AoGG musical. Some kid sitting behind me was actually singing along to all the A&G songs. After having seen all these adaptions I really need to reread the Anne books to be reminded of what the real Anne is like. The adaptions focus on the comedy and drama, while the serious side of Anne receives less attention, and to me that side is just as important.

But now I have left PEI behind. Right now I’m in Truro, NS. I’m going to miss the Island. The landscape really is breathtakingly beautiful every time. You just need to get out of Ch’town and there it is. I love driving on PEI. This time I drove about 750 km in total, not good for the environment, but what can you do. That Mazda from 2013 was so small and easy to drive, but most of all, PEI itself makes the driving nice. All those hills and bends in the road. You feel like you are flying into the landscape, the red, green and blue. The most beautiful moments are the sea is revealed behind a bend in the road or a hilltop.

Oh dear PEI, I will be back, no doubt. Two years or four years, it’s hard to stay away. Knowing there is a conference and not being there would be so sad, but I guess that may happen sometime. I can’t possibly be there every time for the rest of my life. Or I can if I really want to. Now I just don’t know what’s gonna happen in 2 years. The theme for the next conference is Montgomery and gender, which would be interesting and I could write a paper on that if I wanted to. If I didn’t know it before (which I did), I know now that I will never regret a single day spent on PEI. It’s a beautiful world, a getaway, a vacation paradise.

Now it’s 11.40 am and in about 1½ hours I will be in Halifax, not going home quite yet.

July 4th, 2014

North Cape

Today was the day of my only longer drive during this PEI trip. North Cape was the only lighthouse open to the public that I had not yet seen. So that was on my list for this trip. And I had seen some beautiful views in other people's photos. The views were not a disappointment, but the lighthouse was. It was closed because erosion on the North Cape cliffs make it too dangerous. Apparently the lighthouse was moved back a few years ago and has been closed for some time. Too bad. But I'm still glad I went there. The views were beautiful and the windmills too. Thou I had really looked forward to a dose of local sea and lighthouse history.


But instead I saw the North Cape Wind Energy Interpretive Centre exhibit. Found out that the wind mills produce 5% of the energy used on PEI in a year and that you save 10% in fuel of you drive 90 km/h instead of 100 km/h. Wonder if this is the reason to the high way speed limit on PEI being 90 km/h? Not that people seem to follow speed limits here...

Lunch at Wind & Reef Restaurant with an amazing view of the reef. Good to get a nice view without the wind for a change. It was as windy as yesterday and North Cape is the windiest spot on PEI, that's how windy it was. Well, the wind was good for the windmills. I wish I could have walked out on the reef like many people did at low tide, but the reef was all small stones and no sand, so it hurt too much to walk there without some kind of shoes. Wish I had had my crocs...

North Cape could be a place to come back to, especially if the lighthouse ever opens again. I did not walk the Black Marsh Nature Trail either, because that was closed and it was too hot and windy anyway. But North Cape is a beautiful area.

Oh, I forgot to mention, on the way up I drove by O'Leary and went to the Potato Museum, which I have wanted to see for a long time, because potatoes are such an important part of PEI. PEI and NS grow half of Canada's potatoes, if I remember the figure correctly. The Potato Museum seems to be an other community project, since the community museum had grown into the Potato Museum. There seems to bee such a community spirit in PEI and in rural areas in general. Almost every village have their own community center or hall.

So here I am, eating two days old french fries, likely made of PEI potatoes. A nice day in general, even thou the sun gave me a headache again. That always happens, so I'm taking ibuprofen almost every day, even last night at the homestead. That made me think of poor Maud and her barbiturates.

This would also be the lighthouse day of this trip, because I managed to find two other lighthouses up north besides North Cape: Jude's Point and Northport. Bingo, bingo! The first one was kind of hard to find, especially since it had been moved from Jude's Point to Tignish Shore. Fortunately I eventually found Jude's Point from where I saw the lighthouse on the other side of the bay. I'm glad I decided to go and take a closer look. The community had bought the lighthouse and it was actually possible to go inside, so I got to go inside a lighthouse after all, even if this one was small. Love these community projects that give local young people summer jobs.

Ended the day in the sunset at the beach behind Parkview Farm. We'll see if that was my goodbye visit or not. I love it here and wish I wasn't leaving tomorrow.

July 3rd, 2014

Windy day

My third day in Cavendish was a very windy one. This was the day when I was supposed to do nothing in particular, which succeeded quite well. I started the day by heading to the beach at around 10 am. I ran the beautiful Homestead Trail which is 6.4 km. Maybe a bit too hot for running, but the wind was good. The plan was to get very hot to be able to go swimming in the sea for the first time. Turned out the water wasn't even that cold, 15 C and it felt warmer. I went in twice, because on the beach it got quite hot despite the crazy wind which blew sand everywhere. The relaxing thing to do would have been to stay on the beach, but it was impossible to read in that wind and anyway, I couldn't have stayed longer because the sun would have given me headache and burned my skin. I got too much sun as it is.

So I got lunch (Subway what else?) and headed to Park Corner, more exactly the French River beach. There the sand was too hot to walk on and the wins was even crazier than in Cavendish. I did find some shade in front of the lighthouse. However, no protection to the wind was to be found. At least I managed to have lunch and explain the Anne connection of the lighthouse to some other tourists. There seems to be more people than before at French River and Cape Tryon. I intended to go to Cape Tryon too,  but driving was prohibited on the Cape Tryon Road, so now you have to walk for about 10 min to get to the lighthouse, which seemed too much in the heat. I felt kind of bad not going to Cape Tryon when driving by.


I did go to my other (third) special location, the Disappointed House, aka Maud's Aunt Emily's house. The correct directions are: Malpeque Rd, Princetown Rd and then Montgomery Rd. The easiest way to find it is to put 1 Montgomery Rd, Kensington into the gps. The Disappointed House, was still disappointed, but maybe slightly less so. It looked the same as last time, but there was a mailbox and stairs down to the beach, which I don't remember from last time, even thou they may have been there. The Disappointed House would be the perfect summer cottage for somebody, so I hope it is used at least occasionally. At least somebody cuts the grass. It's such a beautiful location. The reason to go there is actually the beach below the house. It's a tide beach with lots of seaweed. The seaweed feels soft and funny to walk on.

I came back to Cape Tryon in the evening after having driven down to Borden-Carlton to  get some very special dogs. Had some local take away pie in the tourist area. Before heading back to Park Corner I also managed to fit in a stroll at the homestead to hear Maud in the wind in the trees. However, this wind is certainly no whisper. Probably not the kind of wind Maud would have liked.

The wind was so crazy that my stuff kept getting away. But Cape Tryon, Cape Tryon at sunset. I was not the only one to have the idea of seeing that. It was the same kind of cloudy sunset as yesterday. Hopefully some pictures turned out great, thou it was hard to get the lighthouse and the sunset in the same picture, because the lighthouse is on a cliff. Cape Tryon was Cape Tryon and so was French River. It's always such a beautiful moment of surprise when either lighthouse suddenly comes into view behind a hill. Anyway, now I've seen both those beauties blinking away at dusk. The wind was actually howling at Cape Tryon.

So now I have experienced yet an other kind of PEI weather, heat wave combined with crazy 45 m/h wind.


July 2nd, 2014

Canada Day

Canada Day, almost midnight. Just got home from the Canada Day fireworks at Rustico Bay. It's only a 10 min drive from here, but of course the traffic got stuck for some reason. Oh well, I didn't come all this way to just sleep. So here I am, still up with the wind blowing outside the open window. It's a really windy night.

Started Canada Day with breakfast with some Canadians from St John, NB staying here. It's good to have proper breakfast again! Cereal, toast and eggs. The I headed to the Canada Day parade in Rustico, which Eleanor recommended me already 4 years ago, but then I had other plans. Definitely worth seeing. Very Canadian. Plus this year the theme was the 150th birthday of the confederation. I though I would do a lot of confederation stuff this trip, but anniversary or no anniversary, I've already done that stuff in 2010, so I won't bother now. I also stayed in Rustico for the raising of the flag and Oh Canada. Too bad I don't know the words anymore. When I was 6 I would have. But the Canadian flag with the maple leaf is beautiful, the most beautiful flag after the Finnish one.


Then I headed down to Charlottetown for Anne of Green Gables - the Musical. Left the car in a store parking lot on good old University Avenue, because surely there is no parking downtown on a day like this, and free parking is complicated to find anyway.

Anne of Green Gables - yet an other adaptation, a different one, a comprimed [?] one (I hate my slow laptop and internet and bad dictionary). I do know Anne very well, because I was constantly very conscious of what was left out or changed. For the musical not to be overly long, many omissions are necessary. In many cases they had combined different scenes to be able to include more. Such as Anne insulting Rachel and apologizing in the same scene, or the awarding of the Avery scholarship at the Christmas concert, which wasn't a recital at all, but a play about the history of the confederation. That was probably something unique for this years production. Some scenes also reminded me a lot of AoGG the movie, the Sullivan movie. Such as the three-legged race, that's not even in the book. I wonder who did it first, the musical or the movie? Anne also looks very similar as in the movie after dyeing her hair and having to cut it shoulder length. The weirdest change was at the end when Anne tries to give Gilbert her scholarship since she can't go herself. That's like the opposite of the book where Gilbert gives Anne his school. What should one make of this? Did they want to make Anne more active? Or is all just a weird consequence of them omitting the Queens part of the book? Anyhow, the musical was definitely worth seeing. Maybe Anne was a bit overly dramatic. But it's a musical. Of course they should concentrate on the most comic scenes. And Matthew's death was moving as always.

Last but not least, Canada Day ended with a meal on the Parkview beach and then fireworks in Rustico.

July 1st, 2014

Back in dear Cavendish

Here I am, back in my beautiful room with rose wallpaper and teddy bears. Love Parkview Farms, love Eleanor McNeil. The sun is setting and I only see it over the barn roof. I know there would be a beautiful sunset at the beach, but I will save that for an other day. I am so tired and it's so hot. It's never been this hot when I've been on PEI. The forecast said that it would be as hot as 28C today.

I had a lovely day at the Green Gables grounds with Denise and Rilla. Always great to see those dear spots with Kindred Spirits. Lovers' Lane, the Haunted Wood, the homestead. I will remember today as the heat wave walk. Quite a contrast to two years ago when I did the same walk in the rain with Vappu and Poushali.

After getting some dinner at Subway (I'm already sick of Subway) I tried to go to the beach to eat there, but of course I had forgotten that you can't go there without paying until 6 pm. Ate at Green Gables instead. I'm sure I will return to those picknick tables in the shade many times this week. But I have decided everything in Cavendish is at it's best in the evening when the crowds are gone and the beaches are free. In the day time French River or North Rustico are better choices for beaches. And if the weather continues like this, I will definitely want beaches.

I ought to mention the LMM Conference, but it was just so much to take in that I didn't have the energy to write about it. In a way the conferences get better and better the more people you know. No doubt it's worth coming every time, funding or no funding. It was really nice that there was such an interest in my paper. Well, already 2010 when the topic LM Montgomery and War was announced I knew the translation of war elements in Rilla would be the perfect topic for a paper. I was right and I'm glad I did it. Indeed, the research was fun too, and I'm kind of excited to do research on the German translation too.

Now the sun is setting outside. Maybe I should go out after all, just for a walk. I wouldn't get into the car now for a thousand sunsets. Not that there's anything wrong with the car. It's been nice and I've started getting used to it after having made all the same mistakes as last time. Thou my hand still goes for the manual gear and my foot for the clutch. Tomorrow I'm headed to the Canada Day parade in Rustico and then to Charlottetown to see a preview of Anne of Green Gables the musical.

An hour later:
I'm so glad I went down to see the sunset! It really is possible to walk down to the beach from here! I can't believe I have never done that before. It's one of the national park beaches and just as beautiful as the other beaches. Before I came I was worried about five days being too long of a stay when I've already seen everything, but now I'm thinking it's not long enough.


April 12th, 2014


Min kamp 1


Jag har länge velat börja läsa Min kamp-böckerna, eftersom de har fått så mycket uppmärksamhet. Verkade helt enkelt som ett intressant fenomen. Lite skeptisk var jag dock av två anledningar: den provocerande titeln och kritiken Knausgård har fått för att hänga ut sin familj. Jag förväntade mig inte att jag skulle gilla Knausgård som person, för det ovan nämnda har gett mig en något negativ bild av honom.

Men efter att ha läst den första boken tycker jag att Knausgård är en väldigt sympatisk person och hela boken är sympatisk helt enkelt. I den första boken ser jag inget som jag skulle vara kritisk till eller inte godkänna vad gäller att "hänga ut" familjemedlemmar. Det är trots allt bara pappan och i någon mån farmodern som skildras i kritiskt/negativt eller känsligt ljus. Boken kan ju inte ha skadat dessa personer personligen, eftersom de båda måste ha varit döda (sedan länge?) vid utgivningstidpunkten. Och dessutom så skildras inte ens pappan enbart i negativt ljus. Också goda stunder beskrivs och det är tydligt att Knausgård trots allt älskade honom på något sätt. Och sist och slutligen, för mej som läsare känns pappans livsöde mest som tragiskt.

Det bästa med boken är beskrivningen av relationen till brodern Yngve. Det är faktiskt väldigt fint. Särskilt den detaljerade beskrivningen av deras resa till Kristiansand efter pappans död och städningen av farmoderns hus. Jag gillar verkligen alla detaljerna, vad de köpte för mat, vilka rengöringsmedel de använde, hur de rörde sig i huset... Knausgård fångar verkligen stämningen. Fast man undrar ju hur mycket han egentligen kan komma ihåg, hur mycket som är helt autentiskt, hur verkligheten har blivit fiktion.

Sen är det detdär med titeln. Lika litet som att döpa sitt barn till Adolf får man döpa sin bok till Min kamp. Att bryta tabuer är ju oftast bra, men när det gäller Hitler och förintelsen så är det ett så ofattbart brott mot mänskligheten att det faktiskt utgör ett undantag. Det är helt enkelt olämpligt och respektlöst. Och därför provocerande i allra högsta grad. I Tyskland kan böckerna inte utges under detta namn, och så har heller inte skett.

Men efter att ha läst den första boken förlåter jag Knausgård (i alla fall tillfälligt). Titeln är nämligen en hänvisning till farmorn, att hon när Knausgård bodde hos henne medan han ordnade pappans begravning upprepade gånger sa "Livet är en kamp, sa kärringen som inte kunde säga k." På ett sätt är det ju fint. Och livet är ju en kamp. Om det inte vore för Hitler skulle Min kamp faktiskt vara en perfekt titel. Men såsom det nu är måste Knausgård ha tänkt efter både en och två gånger och verkligen velat provocera. Och det är ju förstås inte bara titeln som provocerar, utan hela konceptet.

Hur som helst, en bra bok. Så bra att det går utmärkt att läsa på norska utan att bli distraherad. Början var kanske lite flummig, men sen kom han ju igång. Hela boken består av diverse tillbakablickar i inte fullständigt kronologisk ordning.

Nu undrar jag ju lite vad de resterade 5 böckerna ska handla om. För i denna första bok har nästan hela Knausgårds liv redan beskrivits i stora drag, men fokus på förhållandet till pappan. Det verkar inte vara nån kronologisk historia sviten bildar. Det lutar väl mera åt att varje bok fokuserar ett tema. Ser i alla fall fram emot att läsa fortsättningen så fort de blir lediga på bibban. Jag antar att det blir mera provocerande senare, för denna bok var faktiskt snäll och sympatisk.

Min kamp 2


Han flyttar till Stockholm, träffar och förälskar sig i sin blivande fru Linda, får barn, lever småbarnsförälderlivet. Det är det den andra boken handlar om. På engelska heter boke A Man in Love. En rätt så passande titel, men en sådan titel skulle Kanusgård nog aldrig ha valt själv. Very much inte hans stil.

Hela boken är som en oändlig kinesisk ask. Tillbakablick inom tillbakablick. Man glömmer vilken den yttersta ramberättelsen var egentligen. Sist och slutligen är den aldra yttersta berättlsen den om Knausgård som sitter på sitt kontor i Malmö och skriver. Icke-kronologin är en del av Knausgårds stream of consciousness-stil.

Denna bok är annorlunda än den första, eftersom alla händelser ligger relativt nära nutid. Sambandet mellan alla berättelser är starkare.

För mej blev den andra boke lika mycket av en page turner som den första, om inte mera. En berättlse om en ny början, om kärlek till Linda och barnen, kärlek till litteratur och skrivande, vänskap med den besläktade själen (denna term skulle Knausgård aldrig använda) Geir. Bokens Knausgård är så sympatisk, trots sina fel och brister, eller snarare tack vare dem. Småbarnslivet tär på honom, han bråkar med sin fru... Tre barn är viktigt för honom, men ändå vill han hellre sitta och skirva än vara med dem, trots att han älskar dem. I bokens värld känns detta till och med rimligt.

Vad ska han babbla om i ytterligare fyra böcker? Det undrar jag inte längre. Han kan ju skriva om vad som helst. Och nu vill jag veta allt. Vill ha mera. Hur gick det sen? Började just på den tredje boken som börjar helt från början vad gäller kronologin. Och jag som vill veta hur det gick med Linda och barnen. Är ännu så inne i denhär boken. Det om något är tecken på en bra bok. Har till och med börjat tänka i vissa norska uttryck och fraser som förekommer ofta hos Kanusgård.

Min kamp 3


Började läsa denna bok direkt efter den andra boken och blev lite besviken över att vi plötsligt var tillbaka helt i början. Ville läsa mera om Linda och barnen liksom. Nu har jag ju bara läst de tre första böckerna, men det känns om om Knausgård först skrev om sin pappa, sen om Linda, för att sedan börja om och skriva om sej själv på allvar, sin biografi. De två första böckerna är som kinesiska askar, hoppar hit och dit som ett flöde av associationer.

Men den tredje boken är en bok om barndomen. Det börjar med när familjen flyttar till Tromöya när Karl Ove är så lite att han erkänner att han inte har några minnen från den tiden. Sedan blir det en nästan helt kronologisk berättelse om åren på Tromöya ända tills han ska börja i åttan och familjen flyttar bort. Det är minnen, upplevelser, känslor.

På baksidan står det att det är en bok om en värld där barn och vuxna lever parallella liv som aldrig möts. Detta stämmer väl på bokens familjen Knausgård även om det är lite extremt. Aldrig liksom. Att det ibland är så är ju helt normalt. Barn och vuxna lever ju delvis i skilda världar. Vuxna kan inte blir en del av barnens fantasivärld. Mitt i leken finns föräldrarna liksom inte, man finns ju knappast själv för man är nån annan. Dagis- och skolvärlden är ju också en värld där föräldrarna inte deltar i vardagen. Men att det parallella liven aldrig skulle mötas.

Pappan är ju sträng och hård. Och det värsta är ju att Karl Ove alltid är rädd för honom. De sorgligaste avsnittet är inte de då han blir illa behandlad, utan de där pappan verkligen är snäll men ändå blir bemött med rädsla. Att rädslan präglar deras förhållande oavsett vad som händer.

Mamman däremot är snäll, pappans motsats. Knausgård skriver dock att han knappt har några minnen av sin mamma från barndomen. Att hon liksom bara var där. Pappan träder fram kraftigare. Men ändå är mamman närvarande i minnena från vardagen i boken. I bakgrunden, i de små ögonblicken. Är detta konstruerat då, kanske hela boken är konstruerad?

Egentligen har det ju ingen betydelse hur sant det som Knausgård skriver är. För i romanens värld är det sant och för läsupplevelsen är det det ända som räknas. Och att det definitivt kunde vara sant. Det är ju en roman om en liten pojke som upptäcker världen. Knausgård lyckas fånga lilla Karl Ove, den känsliga pojken som gråter för det minsta. I den här boken är vuxenperspektivet nästan helt frånvarande och det är bra. Det blir en fin helhet.

Bara slutet känns... alltför mycket som hård verklighet. Allt blir mera komplicerat i tonåren, flytten i slutet av boken ska vara en välbehövlig ny början. Men samtidigt vet man ju att det inte blir något lättare. Man tycker synd om Karl Ove, samtidigt som det inte var så illa egentligen, han hade ju en del vänner, sin mamma, sitt fina förhållande till brodern Yngve. Att skilja sig från mängden är liksom ett så vanligt problem. Men det är ju det som är fascinerande, att Knausgård skriver om ett vanligt liv.

Ser fram emot att läsa mera.

Min kamp 4


Mera tankar om Knausgård... Nu har jag inte läst nåt annat på över en månad, för jag är så inne i Knausgård att jag genast måste ha nästa bok när den förra är slut. Och från och i alla fall från den tredje till den femte boken känns det som att det hela bara flyter på. Böckerna är sina egna helheter men ändå mycket starkt sammanbundna. Det känns som om jag först nu verkligen fattar vem Karl Ove Knausgård är varifrån han kommer, från vilka erfarenheter. Bilden blir allt helare för varje bok, det verkar inte finnas några luckor längre. De två första böckernas kineiska lådan-(o)kronologi är ett konstnärligt grepp, men mera konventionell kronologi blir trots allt mera enhetligt och djupt.

Den fjärde boken handlar om Karl Oves år som lärare i Nord-Norge genast efter gymnasiet. Alltså det är ju ganska sjuk att han åker dit som lärare som 18-åring, men detta är ett fenomen som jag minns nämdes på grunkursen i norska på universitet. Jag är inte förvpnad att Knausgård använde dessa erfarenheter i en av sina fiktiva romaner, för det är ju helt speciellt. Den 18-åriga pojken hamnar på en helt ny plats, i en helt ny gemenskap, i en helt ny roll. Det börjar med att han hänförs av landskapet. Som vanligt är beskrivningen av allt fin och sympatisk. Det blev inte ett helt lyckligt år, men ändå skildrar Knausgård orten, samhället, sina elever, sina erfarenheter med värme. Och perspektivet är förstås helt det 18-åriga jagets, som söker efter sin identitet.

En stor del av boken består dock av en kronologisk tillbakablick till gymnasietiden, som verkar bestå mest av en ung pojkes grublerier och drickande, drickande, drickande... Jag kan definitivt inte identifiera mig och inte heller gilla det ofta oansvarsfulla beteendet. Men faktum kvarstår att Karl Ove är en helt igenom sympatisk karktär.

Ett annat faktum är att Knausgård kan skriva om vad som helst och jag kommer att älska det, för det handlar inte om vad han skriver om utan hur han skriver. Det självutlämnande, ärliga och djupa, och det behöver inte ens vara sant.

Min kamp 5


Ännu om Knausgård...

Detta är boken Knausgårds, alltså Karl Oves, destruktiva Bergen-år, som Bokbabbel kallade dem. Som 19-åring, efter året i Nord-Norge, flyttar Karl Ove till Bergen. Där ska livet börja, han ska gå på Skrivekunstakademien, bli författare. Men lätt blir det inte. Han känner just ingen förutom Yngve, brodern han älskar men känner sig underlägsen, och Skrivekunstakademiet blir mest kritik. Så det blir 10 år av att inte kunna skriva. Istället blir det lite jobb här och där, lite studier i lit.vet., lite i konsthistoria, otaliga skrivförsök, drickande...

Men författare ska han bli. Det har varit klart redan länge. Fastän han inte förmår skriva så som han vill, är det något som finns i honom. Något som är en del av honom. De flesta skulle väl ha gett upp efter 10 år, men Karl Ove ska trots allt alltid ha sitt skrivbord, åka än hit än dit för att skriva. Och det är ju nånting där hela tiden. Det är väl vara de egna höga kraven och det alltför stora allvaret som står i vägen.

Och till sist kommer ju den stora inspirationen som leder till den första stora romanen. På något sätt ät det det boken, faktikst hela trilogin som jag tycker att bok tre till fem består av, kulminerar i, det är ju det han har strävat till.

På så sätt blir denna bok berättelsen om pojken som blir man. Den lilla gråtmilda pojken från Tromöya blir författare efter om och men.

I något skede när jag läste denhär boken kom jag osökt att tänka på Harry Potter. Jag var så inne i Knausgårds värld efter att ha läst flera av böckerna på rad. Det började bli en stor läsupplevelse. För mej är och förblir Harry Potter den största av de stora upplevelserna, jag växte ju upp med Harry och vad kan bli starkare än det. Knausgård ger samma jag vill ha mera, går omkring och tänker på huvudpersonen-känsla. Förutom sättet att skriva på gör ju redan omfånget av berättelsen att man dras med i den.

Varken Kanusgård eller Karl Ove skulle gilla denhär Harry Potter-jämförelsen, men vid närmare eftertanke ligger det faktiskt något i den, något mer än det yttre, förmågan att dra in läsaren. I grund och botten är det ju fråga om liknande berättelser. Båda är bildungsromaner och berättelser om en liten osäker pojke som var ingenting men under resans gång blir något stort och övervinner sig själv. En universell berättelse. Och Karl Ove och Harry har definitivt gemensamma karaktärsdrag och känslor. Främst osäkerheten helt enkelt, den som är så dominerande och sympatisk, både hos Karl Ove och Harry.

Med tanke på bildungsromanen och berättelsen om resan från pojke till man borde berättelsen sluta här. Men då borde den också ha börjat med tredje boken. För att få till ett Harry Potter-aktigt slut borde romanen faktiskt ha slutat med att romanen ges ut och blir en succé i samma väva som pappan dör. Som ett avslutat kapitel, friheten som hägrar. Karl Ove som står där med sitt livs kärlek, nu har han allt. Men nu är detta ju inte den berättelsen.

Den stora kärleken är inte den stora kärleken. Inte kallar Karl Ove nånsin Tonje sitt livs kärlek, men älskar henne gör han. Allt slutar ju i ett litet mörker. Allt blir ödelagt (det betyder ju bara förstört på svenska, men jag tycker det starkare ödelagt passar bättre). Otrohet och mörkret i Karl Oves sinne ödelägger förhållandet, det som började så fint med det nyförälskade paret i snöfallet. Så det slutar med att Karl Ove sätter sig på tåget till Stockholm. I och för sig ett bra slut. Allt är ödelagt men han är i alla fall på väg mot något, något stort. Han har idén till sin nästa stora roman och allt kommer att kulminera i det stora romanprojektet som kommer att skriva in hans namn i litteraturhistorien, trots att det hela är lite tvivelaktigt och största delen av den enorma uppmärksamheten han får är ju inte litterär.

Men nu är det ju så att det inte kan sluta där, för dom första två böckerna skrevs och det går inte att sluta före man började även om man kan börja i slutet. Cirkeln måste slutas. Så nu väntar jag på att få hugga in på de tusen sidor som den sjätte boken består av. Men det lär dröja några månader på grund av reservationskön på biblioteket. Och här tror jag faktiskt att det är bra att ta en paus, få lite avstånd. För detta var nog slutet på den Knausgård jag älskar, den Karl Ove jag mött i de tre senaste böckerna med början på Tromöya.

Men nästa etapp är Tonjes version. Det ser jag fram emot och återkommer till. Jag tycker ju inte att Knausgård hänger ut Tonje så mycket, förutom då detaljerna om förhållandet och de tråkiga detaljerna om slutet. Hon är hela tiden lite frånvarande i berättelsen, eller egentligen är det ju Karl Ove som är frånvarande från henne. Älskar henne men behöver henne inte. Det blir upprepat många gånger. Jag tror att vad Tonje har att säga är att, ja Karl Ove var faktiskt jobbig att leva med, men förhållandet innehöll faktiskt mycket mer än det Karl Ove beskriver. Problemet är ju att det inte verkar så betydelsefullt som det borde ha varit, som det kanske (säkert) ändå var.

Tonjes dokumentär är fin och rörande. Den handlar inte alls om vad som är hennes version, utan om hur hon upplevde publiceringen. Problematiken med att få sitt liv offentliggjort. Tonje blir ju uthängd på ett sätt som är något omoraliskt, även om det inte blir så mycket detaljer om hennes ord och tankar, och det är ju något omoraliskt. Men historien kunde ju inte berättas utan henne, och skildringen av henne är ju stundvis mycket vacker och definitivt respektfull.

Det Tonje främst är kritisk mot är att Karl Ove tyckte att hon inte skulle läsa boken om Linda (den andra boken) för att det skulle såra henne, och att hon upplevs/framställs som ett offer när förhållandet tar slut i femte boken. Jag tänkte aldrig på henne direkt som ett offer, även om det kanske blev nån stackars Tonje-tanke när Karl Ove inte brydde sig tillräckligt. Men det jag tänkte när jag läste båda beskrivningarna om hur Karl Ove går på tåget för att resa till Stockholm var att Tonje i berättelsen blir stående utan Karl Ove ser från tåget hur hon går från perrongen utan att vända sig om, utan att se tillbaka. Det gör henne mindre till ett offer.

Jag undrar om Knausgård kommer att skriva om mötet med Tonje som skildras i dokumentären i bok sex, antagligen. Det blir ju intressant. Det är intressant att han både i e-mailen till Tonje som läses opp i dokumentäre och under mötet låter likadan som i boken, samma stil.

Intressant att få en glimt av någon annans version också. För det är ju ett faktum att böckerna är Knausgård version och bara hans, andra människor kan uppleva och beskriva samma händelser på helt andra sätt. Det skulle faktiskt vara intressant att höra Yngves version. Om honom framkommer det ju inget kritiskt, negativt eller kontroversiellt. Bara motsatsen. Men jag undrar hur han upplever beskrivningen av sig själv. Den är ju fin. Beskrivningen av förhållandet mellan Karl Ove och Yngve är nog något av det finaste i böckerna. Karl Ove älskar verkligen sin bror. Alltid Yngve, Yngve, fina Yngve. I denhär femte boken blir det faktiskt lite extremt, då förhållandet problematiseras i och med att Karl Ove i början av sin tid i Bergen hänger sig på Yngve, höjer honom till skyarna och får mindervärdeskomplex. Det hela kulminerar i två väldigt extrema händelser som speglar problematiken: när Karl Ove kastar ett glas på Yngve och när han får ett anfall av svartsjuka i början av förhållandet med Tonje. Men med tiden normaliseras väl förhållandet och de blir mera jämlikar. I alla böckerna är det klart att Karl Ove älskar Yngve, till och med behöver honom, fastän han förstås också om Yngve säger att han inte "trenger" honom. Men hur upplevde Yngve det? För honom var det antagligen inte lika extremt.

Ja, dessa resonemang gäller ju inte boken mera, de är utanför bokens värld, och där finns ju ingen Tonjes version eller andra intervjuer. Jag tror Knausgård böcker förblir bättre läsupplevelser om man ser dem som fiktiva verk, en fiktiv värld. Men det är ju förstås omöjligt att bortse från verkligheten, receptionen och publiciteten. På sätt och vis är det ju en del av böckerna. Men det fina med dem är faktiskt berättelsen som man dras med i. Där och då fanns receptionen inte, även om den snabbt drog ut mig ur Knausgårds värld efter att jag läst ut boken.

Min kamp 6


Jag har faktiskt inte läst hela boken, för jag hoppade över största delen av essän på 400 sidor. Jag har alltså inte läst boken så som Knausgård vill att den ska läsas. Men det finns lika många läsningar som det finns läsare, och även ofullständiga läsningar är läsningar. Författaren skriver och läsaren läser hur hen vill. Det är ju möjligt att det är lite questionable att bedöma en bok utan att ska läst hela boken. Eller så inte; detta är min läsning och min text.

Just när jag hade "läst ut" boken kändes det inte lämpligt att börja skriva om den såhär för sista delen är så stark (känslomässigt), men det är faktiskt logiskt att börja med att konstatera att jag inte tycker denhär boken är en bra roman. En bra roman kan inte innehålla en essä på 400 sidor, för det är inte vad en roman är (förväntas vara). Det fungerar bara inte. Blanda genrer är bra, men med måtta. Jag läste de första 30 sidorna, men sedan fattade jag beslutet ja hela tiden ville fatta, att skippa det. Jag tycker inte alls att essän är dålig eller tråkig, tvärtom har jag definitivt intresse av att läsa den senare. Men när jag läser en roman vill jag läsa en roman och inte en essä, särskilt när det gäller något så medryckande som Knausgård. Det blir ett för stort avbrott och kopplingen till resten av boken är för vag för att jag ska köpa det som en del av romanen. Övergången med pappan och namnets vara eller icke vara fungerar, men tappas den konkreta kopplingen till Min kamp-projektet bort.

Men nu är det så att Knausgård har blivit så stor att han kan göra vad han vill och publiken köper det. Om han hade gjort något liknande i de tidigare böckerna skulle Geir Gullischsen säkert ha strukit det. Jag tyckes essän skulle ha kommit bättre till sin rätta som en egen bok. Färre skulle ha läst den, men som det är nu är det säkert många som bara skummar igenom den, eller hoppas över den som jag.

Denhär sista boken är faktiskt väldigt splittrad. Den består av tre delar. Den första handlar om karaktärernas mottagande av den första boken och om Geir Angell och hans besök hos Knausgård i Malmö. Denna del är mest lik den Knausgård vi känner från de tidigare böckerna. Dagarna med Geir beskrivs i detalj och man kommer nära.

Bland annat framkommer att titeln Min kamp var Geirs idé och att Geir generellt har varit en stor influens under skrivprocessen. Att idén till titeln inte kom direkt från Knausgård själv gör mej ännu mindre motiverad att läsa en 400 sidors utläggning om Hitler och det hela. Det var alltså inte alls så att det var farmodern och hennes "livet är en gamp" som var inspirationen till titeln. Tvärtom var det titeln som ledde till den fiktiva repliken, precis som i vilken roman som helst. Undrar liksom om den repliken också var Geirs idé, även om detta är helt beside the point.

Den andra delen är essän som nu framstår som ett frågetecken för mej. En enorm brytpunkt i berättelsen.

Sen följer den tredje delen om Lindas sjukdom. Detta är det mest tragiska och gripande i hela serien, på grund av ämnet. Men det finns ett visst av stånd som är större än i de tidigare böckerna. Beskrivningen av Lindas sjukdom är trots allt inte så närgången eller utelämnande som jag trodde att den skulle vara på basis av det som skrivits i pressen. Det är väldigt personligt med ändå inte Knausgård-detaljerat. Själva beskrivningen av sjukdomstiden är faktiskt bara drygt 100 sidor. Det är lite som berättelsen om Tonje i den femte boken. Också den är mycket mera kortfattad än dess verkliga betydelse. I denhär boken skriver Knausgård att han skrev om Tonje sin förälskade blick och inte som hon verkligen var för honom. Också Linda hanteras på nåt sätt varsamt i beskrivningen av sjukdomen, även om det blir väldigt mycket personligt jämfört med det som Knausgård skrev om Tonje. Jag tycker inte beskrivningen av Lindas sjukdom blir för utlämnande.

Och slutet. De andra böckerna har alla slutat med att jag har varit helt inne i Knausgård-världen och törstat efter mera. Men inte denhär gången. Det hela är gripande med inte medryckande. Dels känns allt så tungt att man vill bort, och dels finns avståndet som gör att man inte är så inne i Knausgård att det skulle vara svårt att lösgöra sig.

Problemet är att det är svårt att förhålla sig till denna boken som en roman. Om de tidigare böckerna har jag skrivit att det inte spelar någon roll om berättelsen är sann eller inte, för i romanens värld är den sann. Men om man inte utgår från sanningen och det verkliga livet, blir det inte mycket kvar av denna "roman"; denhär boken har liksom ingen poäng om den inte är sann. Här ser jag inte heller en lika stor skillnad mellan karaktären Karl Ove och författaren Knausgård. Här ser jag faktiskt främst Knausgård, medan de tidigare böckerna har handlat om Karl Ove.

Och slutknorren är att Knausgård konstaterar att nu är han inte författare längre. Vad är nu sanningen i det? Jag tror inte det är sant utanför romanens värld. Jag hoppas att det inte är sant. Som essäist har Knausgård ju redan återkommit och när det gäller skönlitteratur får vi väl se. Har han nån fantasi? Hittills har ju alla romanerna haft nån slags biografisk koppling, liksom också de tidiga texterna som han berättar om i fyran och femman. Skulle vara värt ett försök, för Knausgård har en underbar stil.

Det var slutet på Knausgård-resan det, fast jag återkommer ju till essän förr eller senare, så egentligen kommer ju min Knausgård-resa att sluta där. Men en del av mig önskar faktiskt lämna Karl Ove där, i slutet av del fem, på tåget mot Stockholm, mot sitt livs stora kärlek och sitt personliga helvete.

Nu har jag officiellt läst ut hela boken. Den stora frågan är VARFÖR? Varför dessa 400 sidor om Hitler m.m.? Inte varför jag läste dem, utan varför de ingår i denna bok. Det ger essän inget entydigt svar på och jag har inte heller läst något svar på det i media.

Jag hatar inte essän, tycker inte att den var helt igenom tråkig, utan tvärt om att den till stora delar var intressant. Men jag vidhåller att den definitivt inte passar in i denna bok utan borde vara en skild helhet. Essän förstör boken och faktumet att den finns mitt i boken förstör essän om den läses (om jag läser den) i den kontexten.

Essän handlar om namnet, jaget, vi-et, duet, de-et och framför allt om Hitler. Delar av essäen är abstrakta resonemang och litteratur(historiskt) flum, vilket jag skumläste till stora/vissa delar. Sammanhanget tappas bort. Men de delar (största delen av essän) som handlar om Hitler och andra världskriget är intressanta. För det blir en berättelse, om Hitlers liv. Den berättelse som jag kände till ytligt sätt från historielektionerna. Vem var Hitler egentligen? En berättelse om hans liv göt ju honom mera mänsklig. Förstås var han mänsklig, för han var en människa. Knausgård kommer fram till att Hitler inte VAR ond, utan det han GJORDE var ont. Där håller jag med, jag tänker likadant. Och det är detta som är så skrämmande, att någon som är varken god eller ond i sig kan utföra sådan ondska.

Jag är inte förvånad över att Knausgård har funderat på allt detta, att han skrivit om detta. Men varför mitt i denna romanserie om hans eget liv? Det önskar jag ett svar på. Närmast till hands ligger att (han vill) dra en parallell mellan Knausgård och Hitler. När jag läser om Hitlers ungdom ser jag många paralleller till Karl Ove, t.ex. relationen till pappan, viljan att bli något stort, vilsenheten i ett nytt sammanhang... I slutet av essän drar Kanusgård själv samma paralleller jag redan märkt. Samtidigt ser jag dock att Karl Ove är Hitlers raka motsats när det gäller egenskaper: bristen på självförtroende, viljan att vara till lags. Varför vill Knausgård dra denna parallell? För att visa hur ofarligt hans projekt är i jämförelse med Hitlers? För att peka på alla människors mänsklighet?

Nu lämnar jag Knausgård där på balkongen i Malmö men sin kaffekopp och cigarett. Inget dramatiskt slut.

July 22nd, 2012

3 weeks later


On Monday (tomorrow) it's been 3 weeks since I returned from PEI. Yesterday I finally went though all my 600 photos and uploaded some. About time to write a recap. Those photos really refreshed my memory. It was an amazing trip, even thou I had almost forgotten that since things have not been so good since I came home. 

So the theme was compared to last time. On the whole I would say that my 2010 trip was better, but that was more because of the context and my state of mind than the trip itself. 2010 was perfect. Starting from how much fun I had planning everything in detail all the while looking forward to it all. This time I didn't really have time for anticipation. The trip was preceded by stress at work and stress about the paper. The days before I left all my focus was on the paper. Wish I could have been more relaxed and better prepared for everything. I was 100% prepared for presenting my paper, but that was a bit too narrow focus.  Well, at least the presentation went fairly well.

But I did love PEI again, and I’m glad I did some different things this time. There really isn’t anything I would change in the big picture. I’m glad to have done this trip. The spontaneity turned out well. I’m glad I brought Vappu and Poushali with me to the North Shore and I’m glad I went east and saw all those lighthouses and Denise and co.

This was definitely not my last PEI trip, and on every trip I want to see something new. This time that was the east. I sure did it pretty effectively. All in all I saw 20 lighthouses. Like I wrote earlier, the east was beautiful but rough. The North Shore and the center of the island in general is so much more protected. I think I was wrong in condemning the west last time after my visit to West Point. The landscape was actually pretty similar at many of the lighthouse locations out east. Basically lots of evergreens. So the west is probably not that bad after all, thou I do still maintain my opinion that the highway from Summerside out west sucks.  Next time my big excursion will be to drive up to North Cape. When I will have seen that, I will have seen all corners of PEI. Then I’ll be satisfied, lol. And keep coming back to my favorite spots. It’s good to see all of PEI, but it just doesn’t get better than Maud’s North Shore. Everything from breathtaking dear Cape Tryon to the friendly wind at the Cavendish homestead. I do love Cavendish despite all the touristy crap. In some weird way I love the touristy crap too. Maud would not approve of most of it and indeed I too wish some of it wasn’t there. But because it’s a tourist trap it’s easy to visit there, it’s convenient and alive! And the best thing is that sacred spots, like the homestead and the trails at Green Gables, have stayed sacred (at least during some hours of the day). It is possible to wander in Maud’s footsteps. At least to some extent. I would like to walk from the Homestead to the beach the path Maud would have taken, but that might not be possible. Unfortunately I still didn’t manage to get around Cavendish without the car. I don’t mind the touristy stuff, but I would like it to be kind of separate from Maud’s Cavendish. But of course that’s not quite possible.

Anyway. I definitely want to return to Cavendish and the rest of the North Shore many times yet. And to the conference. I will probably never go to PEI without going to the conference. Last time I wrote I would return in 2 years, 4 years or 6 years. And it became only 2 years. Now I’ll say the same: in 2 years, 4 years or 6 years. In 2 years it’s L.M. Montgomery and War. I had some ideas for that, but now I’m not that sure. Maybe it would be just too much. Maybe I should take a break, see what future themes will be. I doubt it is possible to get an overdose of PEI. But there will be so many chances to go during my lifetime. And I can’t possibly go to all conferences, because after all PEI is on the other side of the world, and it is amazing that I have been able to go there 3 times already! Truly amazing.

The question now is, should I try to submit a paper for the conference publication. What speaks for yes: Why not try, since I have it half written already? It would be good to have a publication ready when and if I decide to go for a PhD. And I do like writing papers and doing research despite everything. I really want to know what has happened in the 1990s editions of the Swedish Emily translations. What speaks for no: Even if the paper is half written already, it would be lots of work to rewrite the oral presentation for a publication. And all that work might be for nothing. And is there even enough time? 7 weekends til the deadline. The paper would probably require all that time, since it’s nothing you do just like that. And really, I would need those weekends just to relax and do other stuff. Oh why can’t there be more hours in the day? Right now I’m considering doing the paper despite everything, since I might regret it if I didn’t. If it will be for nothing, then it will be. But I have a hard time choosing not to do something. I always want to undertake everything.

Finally, to get back to the topic of PEI: PEI did not let me down this time either!

Powered by LiveJournal.com